Omställning till god och nära vård - den kommunala rehabiliteringens moment 22

Omställning till god och nära vård – den kommunala rehabiliteringens moment 22

By Evelina Yngvesdotter on februari 12th, 2025 in Om HMC Sverige

En framgångsfaktor för att lyckas med omställningen till god och nära vård är att den kommunala rehabiliteringens fokus och förutsättningar förändras. SKR har kommit fram till att de nya arbetssätt som utvecklas behöver verka hälsofrämjande, förebyggande och proaktivt utifrån individuella förutsättningar och behov. Idag går ofta en stor del av arbetstiden för rehabiliteringspersonal åt till att släcka bränder kopplat till förflyttningsbehov, att förskriva hjälpmedel samt handleda omvårdnadspersonal. I en pressad arbetssituation där arbets- eller fysioterapeuten måste lösa uppgiften omgående finns stor risk att insatserna inte föregås av ett medvetet beslut om behov av rehabiliteringsinsatser eller kompenserande insatser (till exempel hjälpmedel). När de personella resurserna inte räcker till överkompenserar rehabiliteringspersonalen istället för att rehabilitera. Redan i oktober 2022 skrev Ida Kåhlin, Cecilia Winberg, Magnus Zingmark, Maya Kylén och Susanne Iwarsson en debatartikel om behovet av att se över hur den kommunala rehabiliteringen är bemannad. De menade att bland annat finns behov av att stärka den kommunala rehabiliteringen för att möta utmaningarna med den ökande andelen äldre personer. Det står i stor kontrast till det faktum att många kommuner idag har svårt att rekrytera vakanser inom kommunal rehabilitering. Det påverkar ytterligare möjligheterna till rehabilitering negativt i kommunerna som redan har en ansträngd verklighet. Utvecklingen behöver ändra riktning. Äldreomsorgens resurser kommer inte att räcka till om vi inte rehabiliterar våra äldre till sin bästa version av sig själva. Det minskar behovet av insatser och sparar resurser. Det finns flera goda exempel, bland annat från Eskilstuna och Vaggeryd, på hur intensiv hemrehabilitering visar på positiva resultat för den enskilde individen och stora besparingar för verksamheten. Att som patient få vara maximalt delaktig i alla sina förflyttningar är ett sätt att bibehålla sina resurser och fördröja ett ökat stödbehov men för att nå dit krävs det utbildning och kompetens.