Kunskaps-sammanställning från AV

Arbetsmiljöverket har utkommit med en sammanställning (1) av forskning från år 1997-2018, kring vilka arbetsmiljöåtgärder som kan bidra till en ökad säkerhet vid personförflyttningar för personal ur ett arbetsmiljöperspektiv.

Sammanställningen innebär inte många nyheter för oss på HMC Sverige utan bekräftar egentligen det vi kunnat konstatera i våra egna litteraturöversikter.

Nedan följer en sammanfattning av sammanställningen samt konklusioner från våra egna förflyttningsexperter baserat på vår långa erfarenhet som kliniker och utbildare inom ämnet förflyttningskunskap.

–       Utbildning i förflyttningsteknik som enskild åtgärd har ingen konstaterad effekt på minskad smärta i nacke/skuldra eller ländrygg, förändrat arbetssätt eller minskad sjukfrånvaro.

–     Fysisk träning och utbildning i s.k. ”ryggskola” kan ha effekt på ländryggssmärta och dess intensitet om det är tillräcklig stor omfattning och god följsamhet till träningsprogram som sker i förlängning i hemmiljö.

–     Utbildningsprogram med medarbetare som tränare även kallade ”förflyttningsinstruktörer” eller ”peer coaching” kan ge effekt med minskade skadeanmälningar. Faktorer till framgång med detta arbetssätt enligt vetenskaplig guidning var omfattningen av utbildning, uppföljning av kunskap under lång tid, tillgängliga hjälpmedel samt verktyg att använda i dagliga arbetet. Samt tillgång till ett beslutsstöd som medarbetarna kan ta till även när inte coacherna var tillgängliga under just en förflyttningssituation, dvs. en förutsättning att kunna ta rätt beslut relaterat till förflyttningar i det dagliga arbetet helt enkelt.

–     Vid participatoriska ergonomiprogram som även kan benämnas ”genombrottsprojekt”, där personalen som är deltagare också analyserar, utvecklar och initierat förändringsåtgärder i verksamheten ger ingen konstaterad effekt på sjukfrånvaro eller arbetsförmåga. Dock kan, med rätt omfattning av utbildning, engagerad ledning som stödjer och skapar förutsättning för förändringsarbete och ett kollegialt stöd i form av peer coaching i det dagliga arbetet, besvär minska från arm, bröstrygg och ländrygg.

–     Multifacetterade åtgärder inom ramen för kultur/policy som man har bestämt via ledningen på arbetsplatsen kan minska förekomsten av skada och minskad sjukfrånvaro genom åtgärder som; lämpliga hjälpmedel och dess tillgång/tillgänglighet, utbildad personal generellt samt särskild utbildad personal som stöd i det dagliga arbetet med personförflyttningar, samt någon form av riskbedömning implementerad. Längre omfattning av utbildningsprogram, stödverktyg i det dagliga arbetet samt en ledning som stöttar och implementerar en kultur/policy verkar vara framgångsfaktorer.

–        Den mesta forskningen har gjorts kring förflyttningar på sjukhus, även om det finns undantag. Kunskapssammanställningen gör dock inte större åtskillnad på verksamheterna som utbildats, vilket vi tror är viktigt att lyfta fram. Utbildningar kring förflyttningar på sjukhus, där patienterna oftast endast vistas under mycket begränsad tid, bör kunna fokusera mer på säkra förflyttningar snarare än ett rehabiliterande arbetssätt vilket ställer andra kunskapskrav på personalen.

 

HMC Sverige var med på seminariet där rapporten presenterades och här sammanfattar vi vår utbildare Nicola Parmelunds reflektioner:

”Författarna bakom sammanställningen inledde med att förtydliga att undersökningen inte tittat på utbildningar kring förflyttningar där grunden är en patientanalys – för dessa utbildningar saknas forskning kring effekt och var inte fokus för denna sammanställning. Lite olyckligt är att man dock i rapporten använt ordet ’förflyttningskunskap’ synonymt med ’förflyttningsteknik’ (även benämnt ”Stockholmsmodellen” alt baserad på fransmannen Paul Dottes teorier från 80-talet). Begreppsförvirringen finns på 10 olika ställen i rapporten. Där benämns förflyttningsteknik, vilket som enskild åtgärd har sin grund i hur man ”förflyttar” bäst med den egna kroppens naturliga rörelsemönster som ansats, tillsammans med begreppet ’förflyttningskunskap’ som ofta använts för att avse just utbildningar som utgår från patientens medverkan. Även förflyttningskunskap har säkerhet och riskbedömning som en del av kunskapsområdet men omfattar även fler områden på grund av att ämnet är tvärvetenskapligt. Författarna uppgav på seminariet att det inte varit deras avsikt att likställa begreppen. I rapporten framställs dock en definition av ’förflyttningskunskap’ som vi anser är bristfällig och saknar stöd i den källa (Vårdhandboken) som anges tidigare i texten (s.38); här saknas hjälpmedelskunskap, riskbedömning, implementering, verktyg för beslutsstöd samt stöd för ledning.

Potato, potato, kanske… Vår förhoppning är bara att detta inte ska innebära att chefer drar förhastade (negativa) slutsatser kring utbildningar som faktiskt bygger på evidensbaserade områden, om än tvärvetenskapligt tillämpade.

Framförallt innebär denna sammanställning en bekräftelse för oss på HMC att vi är på rätt väg. Vi är ytterligare motiverade att fortsätta våra forskningsprojekt och arbetet med att validera vår metod – där man väver in i utbildningsmoduler med funktionsbevarande aktivitet för patienter och säkerhet och skonsamhet för vårdpersonal, för effektiva lösningar kring de problem vi ser med skador på grund av förflyttningar i vården idag.

Vissa framgångsfaktorer kan i sammanställningen identifieras:,

  • utbildningarnas omfattning,
  • ledningens engagemang att skapa en kultur/policy där säker patientförflyttning och mobilitet är uppmärksammad,
  • tillgängliga och ändamålsenliga hjälpmedel,
  • verktyg för riskbedömning och för analys av patientens funktionsnivå som ger ett beslutstöd,
  • uppföljning av kunskap under lång tid, samt
  • kollegialt stöd i form av särskilt utbildade som kan ibland betecknas som peer coach, instruktör m.fl.

Dessa framgångsfaktorer är dock kända sedan tidigare baserade på Best practice kring förflyttningskunskap efter över 20 års utbildningsverksamhet i Sverige. 

Nästa steg i utvecklingen anser vi vara att säkerställa hur arbetssätt som implementerar rörelse och aktivitet för patienter samtidigt som vi säkerställer säkerhet och skonsamhet för personalen också kan frigöra den legitimerade rehabpersonalens tid att kunna lägga på det som fysioterapeuter och arbetsterapeuter är bäst på, nämligen specialiserad rehabilitering kopplade till förflyttningar.”

Vi på HMC Sverige är redo att ta nästa steg, vill ni hoppa på tåget mot effektiva lösningar som inte bara skapar säkerhet men också rehabiliterar vid förflyttningar, hör av er! Vi återkommer med löpande information om hur våra valideringsprojekt fortsätter – men ni kan självklart också ta direkt del av våra erfarenheter under våra kurser.

(1) Kunskapssammanställning 2019:6 Säkrare personförflyttningar – åtgärder i arbetsmiljön för medarbetare inom hälso- och sjukvård samt omsorg